Publicerad i Turist nr 4, 2011. Foto: Erik Abel
Babyboom och nytt myskoxhägn har gjort Härjedalens mystiska urdjur hetare än någonsin. Turist tittade in i näsborrarna på dem, träffade männen som står upp för sina raggiga vänner och vandrade vidare ut på fjället för att söka efter den lilla skaran av vilda myskoxar.
På Tännässkylten står en myskoxe och hälsar bistert välkommen. Myskoxflaggor vajar både här och där, och myskoxgosedjuren har sålt slut överallt. Sedan guidningarna till det nya hägnet startade i början av sommaren är det myskoxarna som regerar här.
Guidningen börjar på myskoxutställningen. Här finns allt en myskoxturist kan önska sig: släktträd, spillning och små burkar med ull. Mitt i rummet står en uppstoppad tjur.
– Det här är Kjell, berättar guiden Henrik Bergström.
Kjell var en av de fem myskoxar som vandrade in från Norge 1971, under ledning av tjuren Ingemar. Visserligen har det funnits myskoxar i Sverige tidigare – under den senaste istiden betade de sida vid sida med mammutar. När klimatet blev varmare och människor vandrade in blev både mammutar och myskoxar utrotade ur Skandinavien. De sista myskoxarna försvann för ungefär 4000 år sedan. Dock blev de kvar på Grönland, där livet är lugnt och kallt, precis som myskoxar vill ha det. På 1940-talet flyttades elva grönländska myskoxar till Norge och därifrån vandrade alltså Ingemar och hans flock in här i Härjedalen. Fortfarande tillbringar de vintern här men om sommaren rör de sig in över norska gränsen. Ändå betraktas de som svenska, för det är här de är mest älskade och berömda.
Den vanligaste frågan kommer snart: ”Hur farliga är de?”
– I Norge har två personer dött men då har de gått alldeles för nära, berättar Henrik.
Sedan tar han med oss elva förväntansfulla besökare till myskoxhägnet. Sista biten går på spångar ett par meter över marken, som får den gamla lavklädda granskogen att kännas exotisk. Väl framme vid utkiksplatsen häller Henrik upp pellets i bruna plasttråg. Ingenting händer, skogen är tyst och tom. Men så kommer lukten. Lite som fårlukt, fast mustigare, strävare. Treårige Anders Horn står blickstilla.
– Nu kommer det en!
Vi borde vara beredda nu, men ändå är det lite omskakande när en myskoxe plötsligt står där, som inkliven direkt från istiden. De nästan meterlånga håren ligger som en gardin runt hela kroppen och vajar med stor värdighet när den går. Man ser nästan inte benens rörelser under draperiet. Myskoxkon vidgar näsborrarna och fnyser när hon ser oss, som en häst fast dovare och med mycket mer kraft bakom.
– Och där kommer den lille! Ser du den, Anders, ser du den?
Kalven är som en lurvig boll av borst och ragg. Han når knappt upp till matskålen. Det var ingen som visste att kon var dräktig i våras, berättar Henrik. En dag stod kalven bara där. Precis som i den vilda flocken på fjället, där det också helt oväntat dök upp en kalv i juni 2010.
Så kommer tjuren. Det är ännu större tyngd i hans uppenbarelse. Man nästan känner marken skälva för varje steg han tar. Mycket av hans 300 kilo är samlat i en gigantisk nackpuckel, där myskoxarna lagrar fett inför vintern. Han gör skenanfall och trumpetar genom näsborrarna om någon kommer för nära. Han är en förhistorisk, hårig pansarvagn.
Lilla Anders kramar hårt om sin gosedjursmyskoxe efteråt. Både hans föräldrar, farföräldrar och morföräldrar har följt med för att se myskoxarna.
– Vi kommer säkert hit igen och kollar hur de växer. Det får man nog räkna med om man har barn, tror pappa Fredrik Horn.
Men även de vuxna verkar lite tagna av mötet.
–De är ju urtidsdjur. Dem ska vi vara rädda om, säger farmor Birgit andäktigt.
–De är en slags länk till forntiden, det känns, och det är väl det som gör att så många blir fascinerade, tror guiden Henrik.
Sedan slutet av juni har han och en kollega guidat tre gånger om dagen, sex dagar i veckan.
–Myskoxturismen kommer bara att öka nu de närmsta åren, det är jag säker på, fortsätter Henrik.
Myskoxarnas dragningskraft betyder mycket för bygden och för honom själv. Han har just köpt STF-vandrarhemmet Tännäsgården och planerar för paket med mat, boende och myskoxar.
Men hur gick det egentligen till, hur klarade urdjuren sin resa hit till framtiden? Svaret finns hos den hängivna och ideella Myskoxgruppen. Ända sedan den lilla flocken vandrade in i Härjedalen har de haft en trogen beundrarskara som har följt deras familjeliv och bevakat deras intressen. Vi träffar dem vid hägnet, den lilla gruppen män som har hållit ihop sedan 1970-talet, då allting började. I spetsen står Stefan Mörtberg som har sålt sitt hotell i Tänndalen och numera ägnar sig åt myskoxarna på heltid, i stort sett. Förutom att titta till hägnet har gruppen också samlats för att träffa en norsk journalist som jobbar med en åttasidig artikel om de svenska myskoxarna för Verdens Gang, en av Norges största tidningar. Lite underligt kan man tycka eftersom Norge har drygt 200 vilda myskoxar medan Sverige har 7.
– Men det är så mycket mer dokusåpa på svenska sidan! Här har djuren namn, de har fastrar, mostrar och relationer, förklarar journalisten Roald Evensen.
Han uttrycker stor tacksamhet mot myskoxgruppen.
– Hade norska myndigheter fått styra så hade de här myskoxarna varit skjutna och uppätna för länge sen.
Men inte heller svenska myndigheter engagerar sig så mycket för att bevara myskoxarna eftersom de inte är riktigt svenska, utan norska invandrare med grönländsk bakgrund. De är djurvärldens papperslösa som har invandrat från andra sidan istiden.
– Om den nya vilda kalven inte är en tjur så får vi försöka få hit en ny, säger Stefan.
Han säger vi. Det är den här lilla styrkan av trogna myskoxbeskyddare som kommer fixa det, under överinseende av Naturvårdsverket och länsstyrelsen. Att lyfta ut oxar med helikopter är inga konstigheter, det har de gjort förr. 25 000 per lyft kostar det. Precis så mycket fick myskoxgruppen av mellanstadieelever i Delsbo som hade samlat tomburkar. Allt arbete finansieras av donationer.
Det går ett sus genom myskoxgruppen när deras håriga skyddslingar visar sig. Alla plockar fram kamerorna. Det går inte att föreställa sig hur många bilder de redan måste ha hemma, av allvarliga ögon under tunga horn. Det dras gamla myskoxhistorier om tältare som vaknat av en sträv tunga och om myskoxar i farstun.
– 1972 kom en dam i gul regnrock och gick fram med sin lilla pocketkamera tills myskoxarna fyllde hela rutan. Vi satt i skogskanten och inväntade första svenska dödsfallet men det gick bra, berättar Stefan Mörtberg.
En i gänget, Janne, överräcker högtidligt en ulltott som har fastnat i en grangren. Jag tänker inte så mycket mer på det men en stund senare är benet alldeles varmt innanför fickan där ullen ligger. Myskoxarna har världens varmaste ull och står oberörda av alla minusgrader eller stormar som någonsin når Sverige. Däremot saknar de förmågan att svettas och måste ta det mycket lugnt för att inte bli överhettade.
Tanken är att hägnet ska ge fler chansen att möta myskoxarna öga mot öga utan att störa den lilla vilda flocken.
– Det är väldigt viktigt att oxarna får vara i fred på fjället. Nu äter och äter de inför vintern, och korna måste lägga på sig ordentligt för att kunna få kalvar, förklarar Stefan.
Ändå är bästa tiden just nu i september, när myskoxarna är feta efter sommaren. Att leta efter dem på vintern avråder han helt ifrån eftersom de då befinner sig ännu mer på gränsen till vad de klarar av. Då äter de nästan ingenting utan bara står på topparna, där snön inte är för djup för deras korta ben. De lever av sina fettreserver och en onödig rusch från närgångna skidåkare kan få en dräktig ko att förlora fostret. Det är det som inte får hända. De sju djuren därute är redan så få att deras framtid är osäker.
Stefan Mörtberg talar så förmanande att man börjar undra om det väller omkring horder av myskoxturister därute.
– Nej, de flesta åker till hägnet nu. Det är bra, det var ju det som var meningen. Det finns ingen anledning att gå på fjället och bli svettig egentligen.
Men vi har ändå drabbats av en längtan ut till de vilda. Stefan säger ännu en gång att vi ska hålla oss samlade, lugna och på ordentligt avstånd, minst 200 meter. Även om han verkar ganska övertygad om att vi inte kommer att hitta dem. Funäsdalsfjällen är stora.
Det känns faktiskt övermäktigt när vi står där, med toppar och dalar så långt ögat når åt alla håll. Men en fjällvandring om sensommaren är väl knappast något man ångrar, även om man inte skulle få se någon myskoxe. Ripbären färgar marken röd och luften är mer genomskinlig än någonsin.
Förhoppningsvis tycker myskoxarna att det är lite för varmt fortfarande, fastän vi går i långkalsonger. Då söker de sig upp mot toppen där det fläktar mer och där de är lättare att få syn på. Det är bara att börja söka med kikaren, upp och ner för fjällsidorna. Bergen är så karga och steniga att det ser ut som om inlandsisen precis har dragit sig tillbaka. Och varenda sten liknar en myskoxe på håll. Men några stenar ser aningen mörkare ut än de andra.
Lång stunds stirrande.
– Jo men… den vänstraste stenen, har inte den flyttat sig?
Lång stunds stirrande.
Jaa, kanske. Det är många kilometer bort. Vi vandrar närmare längs sluttningen. Sakta, sakta förvandlas de mörka klumparna till myskoxar. Egentligen gör det inget att vi inte ser vad som är fram och bak ännu, det är ändå storslaget. När vi är säkra på att klumparna rör sig och att de faktiskt är myskoxar blir de fulla av liv, av alla historier vi har hört om just den här lilla flocken och deras anfäder.
Det går inte fort framåt. Från andra sidan dalen kan vi följa de kompakta djurens långsamma vardagsliv. De betar sig framåt, tuva för tuva.
Två kungsörnar cirklar kring toppen på berget. Ingen människa har synts till på hela dagen, trots att det är nära till populära vandringsleder. Men här i det steniga landet utanför leden är allting stilla.
Fortfarande går myskoxarna på norska sidan om gränsen. Ett renstängsel delar fjällen men det är inget som bekymrar urdjuren. De lägger sig bara ner och lyfter upp det med hornen. Snart kommer de att passera gränsen, som de har gjort varje höst hittills. Det är alltså bara vinterreviret som är i Sverige men ändå är de navet i hela den svenska myskoxkarusellen.
Vi går genom en grind i renstängslet men det är fortfarande långt kvar till säkerhetsavståndet på 200 meter. En bit upp i sluttningen blir det tydligt vem som är tjuren, Pitorak junior. Han är raggigare och större än alla de andra. Med sin ungdom, styrka och fräscha gener är han det stora framtidshoppet. Han är resultatet av att ledarkon Sofie fick tillbringa en vinter för fem år sedan i civilisationen på Järvzoo med grönländaren Pitorak. Pitorak junior är den enda i flocken som inte är 100 procent släkt med de andra. Kanske blir inaveln flockens undergång men det är inte säkert. Hela den skandinaviska stammen härstammar från elva djur och har klarat sig hittills, så det verkar ha varit elva bra individer, utan några svåra genetiska sjukdomar. Snarare är kanske problemet att flera av de sju ”svenskarna” börjar bli lite till åren.
Nu syns den lilla kalven också, Pitorak juniors första avkomling. De andra håller sig nära omkring den, de vet hur värdefull han är. Eller hon. Ingen vet vad det är för kön ännu. Men hela Härjedalen undrar.
Svenska myskoxar – en liten hård kärna
Myskoxcentrum i Tännäs har tre hägn på totalt 15 hektar som invigdes 2010. Förra sommaren fick omkring 3000 besökare möta myskoxarna öga mot öga. Även på vintern går det att bli guidad.
De fem vuxna djuren i hägnet är köpta från ett norskt universitet. Vid hägnet finns också ett utsiktstorn där man kan spana ut över de vilda oxarnas revir. Den vilda flocken i Härjedalsfjällen består nu av sex vuxna djur och en kalv som föddes 2010.
Myskoxar finns även i svenska djurparker – i Skåne djurpark, Kolmården, Järvzoo i Hälsingland och i Lycksele djurpark.
Myskoxhistoria
Hösten 1971 vandrade en flock på fem djur in i Härjedalen från Norge. Sedan dess har de funnit sig till rätta här, åtminstone under vinterhalvåret. Sommaren tillbringar de i björkskogen på andra sidan norska gränsen. När flocken var som störst i mitten av 1980-talet bestod den av ett 30-tal djur.
De ”svenska” myskoxarna härstammar från den vilda stammen i norska Dovreområdet. De härstammar i sin tur från elva djur som importerades från Grönland på 1940-talet. Myskoxen i Skandinavien är alltså inte helt naturlig, men den fanns här under senaste istiden. När isen drog sig tillbaka för omkring 10 000 år sedan blev den utrotad, troligen av människors jakt.